Det har börjats dansa en hel här hemma och då har vi faktiskt ändå undanhållit Amanda från Let’s Dance, eller Dansskolan som hon döpte programmet till förra året. I morse när vi gjorde oss färdiga med allt så började Amanda och Marcus att dansa med varandra. Helt otroligt.

Förra helgen åkte vi till Linköping och hälsade på gudmor Maria och farbror Magnus. Amanda har inga som helst problem att ”anpassa” sig i nya miljöer, medan Marcus var lite rädd och gärna ville bli buren…i fem minuter. Sen var all eventuell rädsla avklarad. 🙂 Det blev stjärtlappsåkande (Maria åkte även sopsäck), restaurantbesök, Marcus första busstur (han somnade även på bussen), och när barnen sov så blev det sällskapsspel som undertecknad vann… 😉

2010 har varit ett omtumlande år i många aspekter. Marcus kom in i slutet (nästan i alla fall) av 2009, men började synas och göra mer väsen av sig under 2010. Mamma var även hon mammaledig till sista april, efter det tog jag över tronen. Det skulle kunna handla mycket om Marcus och hans utveckling från att varit en kille som legat still hela tiden till att bli en sak som bara går runt och trycker på saker, men det där känner jag att vi har avhandlat här på Maffaheff så mycket. Istället skulle jag vilja skriva om Amanda som kommit i kläm på olika sätt.

Amanda är en tjej som i november fyllde fyra år. Redan när hon var två år proklamerade hon att hon minsann var en stor tjej och givetvis höll vi med, oftast med ett leende på läpparna. Tyvärr är det så att jag upplever att hon hamnat lite i kläm mellan två stolar under 2010.

För det första så har vi den fina bestämmelsen att barn bara får vara 15 timmar på dagis när föräldern är föräldraledig. Hon har hämmats från att vara från hennes kompisar och jag vet inte hur många gånger hon har gråtit sig till sömns för att hon inte ska få gå till dagis dagen därpå. Däremot vill jag ge fröknarna på hennes dagis en stor eloge som under tiden mamma var föräldraledig kunde ordna så Amanda kunde vara på dagis nästan två hela dagar i veckan (7,5h/dag). Detta förstås eftersom vi vid det tillfället enbart hade en bil och den använde jag en del i tjänsten. Under hösten rådde det personalnedskärningar på dagis och då var det tisdag, onsdag och torsdag som gällde (5h/dag). Inget att göra åt alls, men som nästan-pedagog så anser jag att hon missat en hel del. Vill inte använda ord som bestraffats, men det är nästan åt det hållet… Nu har den styrande majoriteten i vår kommun bestämt att under våren ska dessa 15 timmar tas bort och ökas upp till 30! En stor vinst för alla barn!

För det andra så är det självklart att en liten bebis tar mer utrymme. Dock har vi försökt att om den ena sitter med Marcus så är den andra med Amanda. På sistone har han varit både mammig och pappig vilket gjort det till ett mission impossible. Amanda har många gånger uttryckt sig i meningar som ”ni tycker inte om mig” och ”ni vill inte leka med mig” och varje gång har jag känt mig som en usel förälder. Jag tog upp detta på BVC häromveckan och mamma har även pratat med vår underbara barnsköterska där om detta. Hon tycker dock inte att vi ska haka upp oss för mycket på detta eftersom det handlar mycket om trots som blandas in i detta. Fyraårstrotsen är inte bara meningar som de som tidigare nämns utan kan även visas i form av matvägran. Allt var under en period äckligt. Allt förutom godis, såklart. När vi gör saker med henne frågar vi alltid om hon hon tycker det är kul och vid de dagar som hennes trots kommer fram i form av ”ni tycker inte om mig” osv så tar vi fram de senaste dagarnas roliga upplevelser. Då skiner hon (oftast) upp!

För det tredje så är detta absolut inget någon har kunnat hjälpa, men första helgen i oktober blev Amanda sjuk. Denna sjuka smittades även jag av och tre månader senare börjar jag bli bättre. Exempelvis orkade jag skotta både vår och grannarnas uppfart i morse. Min förkylning blev nämligen totalt tre lunginflammationer, penicillinkur, antibiotikakurer, hostmediciner, ambulansbesök, natt på sjukhus osv. Oktober och november var inga roliga månader för någon av oss. Även mamma drabbades av lunginflammation men blev återställd hyfsat snabbt. Man kan lätt säga att sjukdomar sänkte familjen. Både Amanda och Marcus blev sjuka flera gånger. Smittorna spreds till varandra hela tiden. Barnen hade dock en ork att vilja göra saker, den hade inte vi. Tyvärr.

Nu har vi i alla fall bestämt oss för att bara göra roliga saker!

I morgon blir det snöbollskrig, göra snölyktor, åka snowracer och bara ha det skoj i snön! I februari åker hela familjen med pick och pack till London! I sommar åker vi troligtvis till Astrid Lindgrens värld men det vet inte Amanda och Marcus om ännu och vi har inte heller bestämt om vi ska åka… 🙂 Dessutom ska vi komma iväg till Linköping flera gånger!!

Tänkte visa upp ett par filmer och ett par nya kort som jag tagit under de sista dagarna. Njut av dem precis som vi gör och ha en god fortsättning och vi önskar er alla ett gott nytt år!

Amanda hjälper till vid snöskottningen 1 januari 2011

Amanda stack in hennes klubba i Marcus mun på Danderyds sjukhus den 1 januari 2011

Gissa vem Amanda träffade idag?

Bild tagen med iPhone 3G’s dåliga kamera!

I somras gjorde vi om i vardagsrummet. En morgon kom jag nämligen ner från övervåningen och såg att TV:n lutade ett par grader åt fel håll. Resultatet blev att min kompis köpte bokhylleserien med TV-bänk samt att TV:n åkte upp på väggen.

Någonstans var jag ju även tvungen att gömma elektroniken och skaffade därför Ikea-skåp med luckor. Dessa luckor har under de sista veckorna varit väääääldigt spännande att utforska. Utforska är helt ok. Stänga av digitalbox med hårddisk och sätta på den lika snabbt igen är inte ok. Därför förärades Ikea ett besök idag för att se vilka lösningar de hade för att inte låta klåfingriga dvärgar besöka skåpen… Eureka!

Väl hemma monterade jag fast de självhäftande grejerna och Marcus tittade lite konstigt på mig. Han gick fram till ett skåp och försökte öppna det.

Det gick inte.

Marcus 0 – Pappa 1 – så j*kla ägd!

Efter detta blev det pepparkaksbak i köket. 🙂

Sedan igår (onsdag) går Marcus på dagis. Precis som med Amanda är det gråt när han lämnas, men precis som med alla andra barn så slutar han… Inga problem! Jag har inga som helst problem med att lämna honom och gå in på Amandas avdelning för att se så hon har hängt av sig kläderna där de ska vara och sedan åka till jobbet.

Men… Tänker jag efter så var jag så ledsen första gångerna jag lämnade Amanda på dagis… Jag hade så svårt för att höra hennes gråtskrik. Desto mer tid som gick desto bättre gick det för mig, Amanda var ju ok efter ett par gånger… 🙂

När jag hämtade honom igår satt han i fröken N:s knä vid deras dator och tittade på kort. Detta är något han älskar. När vi åker hem ska han lyssna på musik med mycket trummor så han får hamra och trumma med armarna. När vi är hemma så är det Drum Meister Lite på iPhone som gäller… 🙂 Klicka på länken så får ni se ett YouTube-klipp!