Som ni säkert sett på nyheterna under de senaste dagarna har det snöat otroligt mycket i Stockholm. Temperaturen har varit nere på riktigt kalla nivåer (fredags natt -14 grader). Fördelen med denna årstid och snö är att barnen vill vara ute!

Idag har Marcus åkt pulka för första gången och Amanda har haft premiär i backen bakom huset på sin nya Snowracer. Hon har hoppat i hopp och varit med i en tävling för att se vem som kommer längst med grannpojkarna… Även jag var med, men jag kom sist… 🙁

Har lite kort, men de har använts för årets julkort så det blir inget vi publicerar här, men en bild på vår baksida kan väl vara på sin plats. Njut!

Det är trevligt att det kommer en del kommentarer på de inlägg som görs här. Dessvärre så kommer det igenom en del ”trams” som absolut INTE har med varken Amanda eller Marcus att göra.

Ska någon kommentera så ber vi er, på det vänligaste sätt vi bara kan, att kommentera inlägget, filmklippet eller bilden – inget annat!

Amanda hoppade upp i min famn idag och drog ut min t-shirt så hon kunde se vad som finns innanför.

Hon tittar lite, funderar och tittar lite till. Efter hon gjort det säger hon till mig – Pappa, du har en (bröstkort) bröstkorg med skägg!

Bara så ni vet…

Måste citera Neil Armstrong (har även läst någonstans att det var någon som skrev citatet åt honom, men det lämnar vi därhän nu…):

That’s one small step for man, one giant leap for mankind

Jag och fröken N skojade lite i måndags om att Marcus kommer gå innan veckan är slut och vad händer? Killen vill inte sluta traska fram och tillbaka. Vi har dock inte fångat det på film ännu, men vi gör det imorgon!

Inskolningen går bra! Marcus har käkat mat på dagis tre gånger nu och två gånger har det gått superbra, men igår var det ingen höjdarmat. Då jag jag värma på lite köttbullar med pasta när vi kom hem… På måndag gör vi sovpremiären tillsammans med de andra barnen, det ska bli skoj!

Det var med stora ögon som Marcus kom in på avdelningen i morse. Vi bekantade oss med omgivningen och fröken N visade var Marcus skulle ha sina ytterkläder. Jag hann knappt få av honom kläderna förrän han skulle utforska mer på egen hand. Vi kom in i andra rummet där säkert 5-6 andra barn samt det andra barnet som skolas in befann sig. Marcus ville sitta i mitt knä en liten stund, men snart var han nere på golvet.

Jag kunde till och med lämna rummet och lägga blöjorna i hans skåp innan han började sakna mig.

Det känns bra.

En sådan här första dag hade vi inte med Amanda… 🙂

Förra helgen hade vi kalaset för Amanda och Marcus och nu i helgen har vi haft Amandas kompiskalas!!

Amanda ville bjuda in sex kompisar från dagis och alla sex kunde komma. Lyckan var fulländad! Hon var så nervös hela dagen igår. Hon visste inte om hennes kompisar hade en susning om var vi bodde (hon talade även om för mig att jag var tvungen att SMS:a hennes kompisars mammor och pappor för att tala om var vi bor… Teknikens under?). Vad vi än sa och gjorde var fel.

Så blev klockan 14 och först till att komma var Meya och Martin. Efter att de kommit kom Linus och Alexander och slutligen även Gabriella och Philip. Det var high life hela tiden. Föräldrarna fick sitta i vardagsrummet och socialisera sig med varandra medan barnen var över hela huset. Amanda njöt.

Efter en liten stund var det dags för fika med bullar, kakor, popcorn och salta pinnar. Gissa om det gick hem! 🙂

När faten nästintill var tömda var det dags för barnen att leka lite till och när de kände sig trötta av leken var det dags för dem att använda håven och se om de kunde dra fram någon överraskning. Alla fick tag på något i håven och volymen steg ännu mer. Någon kom på den geniala idéen att ta fram glassen och tystnaden spred sig över huset ännu en gång.

Det var superkul för Amanda!

En bild från kompiskalaset igår

En bild från kalaset förra helgen. Gudmor Maria sitter med Marcus (ni ser väl att han har Emilkläder?) i knät och Amanda har på sig sin fina klänning som mamma köpte på Mallorca i höstas.

Man blir lätt sentimental när man tänker tillbaks på tiden som har gått efter att Amanda föddes, fem över fem på eftermiddagen den 12 november 2006. Fars dag. Den första dagen på min största utmaning någonsin.

Jag har skrivit om förlossningen tidigare och tänker inte dra så mycket från den alls, förutom att jag börjar minnas mer och mer av vad som hände innan och speciellt då när vi åkte in med taxi till Karolinska sjukhuset i Solna. Om folk sett mig innanför våra fyra väggar hade de skrattat ihjäl sig. Om folk sett mig när jag skulle in i taxin hade de skrattat ihjäl sig. Som lök på laxen så kan vi toppa allt med att om folk hade sett mig när jag skulle ur taxin vid förlossningen hade de skrattat ihjäl sig.

Papphammar, någon?

Hur som helst… Från att ha varit ett litet skrikande monster som grinade och skrek åt alla har Amanda utvecklats till att bli en duktig tjej som faktiskt kan en hel del. Visst har hon kvar en del trams inom sig, men hon är ju bara fyra år… Hon har en vilja utan dess like. Hon klär sig själv, och gör det jäkligt snyggt också. Kort och gott – hon är den Amanda vi ville ha!

På lördag ska Amanda ha sitt första barnkalas här hemma och hon har bjudit hit ett par kompisar. Vi tar kort och kollar vilka vi får publicera här, efter det kommer en liten bilduppdatering. 🙂

Ett stort grattis till vår stora tjej, Amanda – vi älskar dig!!!

Nästan i samma stund som jag skriver detta så är det alltså ett år sedan vi åkte in till förlossningen på Karolinska sjukhuset i Solna. Tiden har gått så fort och tyvärr har mycket som man observerade med Amanda inte blivit lika väl observerat med Marcus, men å andra sidan har vi inte varit lika ”feschliga” som föräldrar. Nu är vi ju superföräldrar som kan alla knep, lyssnar av gråtskriken och vet direkt vad det är frågan om osv.

Det har hänt mycket med Marcus under de sista veckorna. Han klättrar upp i sofforna, ska upp på allt, ställer sig upp, går efter sin lilla gåbil, tar ett par steg osv. Han har dessutom börjat säga ordet ”titta” och pekar frenetiskt mot saker. ”Mamma” har han sagt länge, eller i alla fall något som vi misstänker är mamma. Han vinkar när någon går ut genom dörren och säger ”härrå”.

Smart kille!

Imorgon fyller han alltså ett år. Förhoppningsvis kommer vi få sova 03:55 imorgon bitti. 🙂

Det har även kommit in lite presenter från olika håll och kanter. Mycket ”vanliga” presenter om man får uttrycka sig så, men även något som både jag och mamma blev oerhört lyriska över att få. Min kusin Erik har nämligen själv gjort ett par canvasmålningar med barnens porträtt. Utan att medvetet göra någon ledsen så måste vi nog säga att dessa två tavlor är bland det finaste barnen någonsin har fått.

Hipp hipp hurra på 1-årsdagen, Marcus!