Får jag lov att presentera: MAFFAHEFF.SE
Här kommer vi att dela med oss av vardagen i både text och bilder med fokus på våra barn Amanda och Marcus. I skrivande stund har Amanda alldeles nyligen fyllt tre år och Marcus föddes för 19 dagar sedan.
Att vara pappa till två så fina barn är ett privilegium och jag är så stolt över dem. Amanda är en tjej som är väldigt bestämd och har varit så ända sedan kl 17:05 den 12 november 2006, Marcus vet vi dock inte så mycket om ännu men det vi kan se redan nu är att han är lugn som en filbunke. Så har han varit ända sedan 03:58 den 2 november 2009. Dessa två sidor hoppas jag kommer finnas kvar i framtiden. Utan att jämföra för mycket kan jag väl säga att Amanda är mer lik mamma och Marcus är mer som jag.
Mycket har hänt under de här åren, men de äventyren finns dokumenterade på den gamla webbplatsen http://www.lillaluthor.se (ska dock föra över all text från den sajten hit snart) och vi fokuserar nu på båda barnen med start 2 november då Marcus föddes.
Natten mellan sista oktober och första november började Agneta känna värkar och tydligen hade jag bara gjort tummen upp samt bett henne ringa till BB för att kolla vad som ska göras för att sedan vända mig om och somna om i sängen. Dagen fortsatte med en rejäl promenad där jag och Amanda gungade och Agneta fick gå i backar. Kändes mer rättvist så.. 🙂 Vid 17-tiden började värkarna komma mer kontinuerligt och klockan 20.45 ringde hon till BB igen. De tyckte att vi skulle åka in så snart vi ordnat barnvakt.
Promenaden från parkeringshuset till förlossningen på Karolinska sjukhuset i Solna tog en bra stund. Värkarna kom med kortade och kortare intervall. Efter att legitimation uppvisats vid inskrivningen fick vi komma till ett rum där Agneta undersöktes av en barnmorska. Hon hade öppnat sig 5 cm och med det fick vi stanna kvar. Vi fick en ny barnmorska och blev flyttade till förlossningen vid 23.30-tiden. Agneta bad att få epiduralbedövning och narkosläkare tillkallades. Skillnaden den här gången och mot förra gången då Amanda föddes var att bedövningen tog sig rejält. Agneta var lugn, kände sig OK och skojade friskt. Efter en liten stund sattes värkstimulerande dropp in och vattnet gick med barnmorskans hjälp. En ny dos med epiduralbedövning kördes in och droppet körde på i ett par timmar. Vid 3.30-tiden började saker hända, för att 03:45 övergå i rejäla krystvärkar.
Jag hade min plats vid Agnetas huvud, pussandes och kramandes försökte jag få henne att krysta och pusha. Hon hade riktigt ont. Till slut började hon bita på sina händer och med tanke på att hon var såpass ”i varv” tog jag ut hennes hand ur hennes mun och satte dit min egna. Jag kunde i alla fall ta bort den om det skulle göra för ont, något hon inte skulle ha gjort med sin egen hand. Samspelet mellan barnmorska och sköterska var bra. Sköterskan hade tidigare under kvällen himlat med ögonen för det mesta, men nu jobbade de verkligen som ett team. En rolig sak som jag observerade var att när en värk kom drog sköterskan lustgasreglaget i bott och gjorde även så att det värkstimulerande droppet fullkomligt sprutade ut i hennes blod. Ett par krystningar gick, sedan såg jag huvudet. Det var en stor rackare. Han fastnade mellan två krystningar och personalen var rädd att han skulle skrapas i ansiktet, men allt gick jättebra.
Klockan 03:58 tar Agneta i för kung och fosterland och ut kommer ett knyte som lyfts upp i luften och vecklas ut. Ett barnskrik hörs och efter det sprutar tårarna hos mig. Jag blev pappa för andra gången och det var lika underbart som första gången. Vi såg inte vad det var för kön och därför lyfte barnmorskan upp barnet i luften och sa att det var en pojke. Jag och Agneta grät ännu mer av glädje över att faktiskt ha prickat in en av varje i detta biologiska lotto.
Efter ytterligare 1,5 timme i förlossningssalen går jag ut för att ta lite luft samt ringa första samtalet som denna gången går till farmor och farfar. Då Amanda föddes gick det första samtalet till mormor och morfar. Jag ringer även Marcus blivande gudmor och informerar vad som hänt. Efter det skickar jag ut SMS till folk i min telefonbok. Det blir även en statusrad på Facebook via mobilen. 🙂
Klockan 7 ringer jag mormor och berättar och jag talar även om för Amanda att hon har blivit storasyster till Marcus. Det var något som fick mig att börja gråta igen.
Jag var kvar på sjukhuset till klockan 15:15 då jag bestämde mig för att åka hem och sova en stund samt få i mig lite mat. Eftersom Agneta skulle dela sal med en annan kvinna fick inte männen stanna kvar så det var bara att rätta sig efter det. Jag sov oroligt, ville att både Amanda, Agneta och Marcus var hemma med mig, men det var omöjligt. Eftersom Marcus var så stor vid födseln ville personalen hålla honom kvar under natten för observation och glukostest så han inte hade diabetes. Dagen efter konstaterades att hans glukosvärden var utmärkta.
Jag kom tillbaka till sjukhuset klockan 8:15 på tisdagsmorgonen för att sitta med i ett par timmar då Marcus blev undersökt av två läkarstudenter och en läkare. Vid 12-tiden fick vi besök av barnmorskan som skrev ut oss efter det traditionsenliga samtalet. Strax efter 13 fick vi sätta ner Marcus i bilbarnstolen och jag fick än en gång gå genom korridoren från ”Lilla enheten” ut bland alla människor och få vara en stolt pappa. Marcus somnade direkt i bilen och vi åkte hemåt.
Vid 18-tiden på kvällen kom Amanda, mormor och morfar till oss. Jag bad att få ta in Amanda först så hon fick bli den första som träffar Marcus hemma hos oss. Hela hennes reaktion finns på video och jag ska lägga över det till datorn/Youtube snart så alla kan se hennes reaktion. Jag har då aldrig varit med om en mer stolt storasyster än Amanda!
Efter ett par dagar var det dags för PKU- och hörseltest. Allt gick jättebra!
Veckorna gick, besök kom och tittade på våra fina barn och Amanda fyllde tre år och hade kalas.
Vid 18-tiden på lördagen då kalaset var befann sig jag i köket och Agneta på ovanvåningen. Plötsligt börjar vi höra skrik från vardagsrummet om att han är blå osv. Marcus har kräkts och har svårt att andas då han troligen fått ner kräk i fel strupe, ambulans tillkallas och de tar in honom för observation, på ambulansspråk är det en sk. ”smygare”, dvs de kör inte med blåljus och inte heller fort då allt är OK, men för att vara extra säkra körs en undersökning på sjukhus.
En sådan upplevelse var det värsta jag varit med om. Jag hade Marcus på min axel, masserade ryggen och försökte få honom att kräkas, något som han gjorde och till slut började han bli röd och mer åt ”det vanliga hållet”. Det var då ambulansen kom. Vi ombads att sätta oss i soffan, pratade en stund med personalen och kändes oss trygga.
Tack till alla som gjorde en insats!
Tack till alla som ringt, mailat, skickat SMS och blommor.
Tack till Amanda och Marcus för att ni är så fina barn!
